Hej på er alla! Kul att ni har hittat hit.

 

Den 3 februari 1991 kom jag till världen. Linn Wikström Larsson heter då jag, och är för närvarande 21 år gammal. När jag föddes bodde jag och mina föräldrar i Ösmo, en förort utanför Stockholm. Där blev vi inte så länge, för när jag var ett år gammal flyttade vi till Luleå, mina föräldrar kommer nämligen från Norrbotten. Mamma är född i Sörbyn utanför Boden, medan pappa är född i Råneå, en bit utanför Luleå. Några år senare flyttade vi till Härnösand, där vi bodde i 8 år innan vi sen flyttade till Örebro. 2011 träffade jag min sambo via nätet, och ett halvår senare flyttade vi ihop, och det är där jag bor nu, Fagersta. 

 

Anledningen till att vi flyttat så mycket är p.g.a. att jag är hörselskadad. Min hörselskada upptäckte man när jag var ungefär ett halvår- ett år. Jag reagerade inte när mina föräldrar ropade på mig och det fick dom att fundera vad det var för fel. Efter kontakt med hörselvården och ett audiologtest som utförs på barn så konstaterades det att jag hade en hörselnedsättning, men den var grav. I nuläget hör jag nästan ingenting på vänster öra och hör mycket bättre på höger. Hursomhelst, så fick jag prova hörapparater. Men jag tog av mig dom flera gånger, jag tyckte inte om omgivningsljudet och tyckte det var obehagligt. Under 10 år framåt fick vi testa lite då och då och se om jag ville ha dom, men det var inte förrän jag var 15-16 år gammal som vi hittade ett par som passade min hörsel. Under dagistiden gick jag på ett dagis som hade en avdelning för döva och hörselskadade. Därefter började jag i 6-års gruppen på Björklundaskolan i Piteå. Mamma och pappa fick då nys om Kristinaskolan, en specialskola för döva och hörselskadade i Härnösand, så de beslöt sig för att flytta dit istället. Den skolan gick jag på i 8 år. De två restrerande åren gick jag på Birgittaskolan i Örebro. Vi flyttade till Örebro därför att Riksgymnasiet för döva och hörselskadade fanns där, och mina föräldrar tyckte att det skulle vara bättre att vi flyttade dit så jag lärde känna staden innan jag började gymnasiet. Och så sant som det var sagt. Många av mina skolkamrater flyttade till en helt ny stad, bara för att gå på gymnasiet, och det har varit en lång men jobbig process för dom. 

 

När jag var 9 år så upptäckte mina lärare vissa saker med mig, att jag hade svårt att sitta still, svårt att koncentrera mig på lektionerna och fick lätt ilskeutbrott. Utbrotten visade sig också hemma. Lärarna misstänkte att jag hade någon form av problem, så mina föräldrar tog kontakt med Habiliteringen i Härnösand. En utredning gjorde, och då bekräftades allas misstankar; Jag hade DAMP. DAMP är tyvärr ett namn som försvinner idag, idag är det nationella uttrycket för det ADHD. Så fort vi fått diagnosen påbörjades ett arbete med skolan, lärarna skulle informeras och skolhälsan. Det fick vi såklart hjälp med av dom på habiliteringen. Resurser sattes in och under åren på Kristinaskolan utvecklades jag enormt. Jag hade bra betyg i alla ämnen. Men jag hade lite svårt med kompisar, eftersom jag hade så mycket utbrott som jag hade just då. De blev t.o.m. rädda för mig.

 

Men åren gick, jag mognade och det blev bättre, folk vågade prata med mig igen och till slut hade utbrotten helt försvunnit. År 2006 skedde en stor förändring för mig. något som jag verkligen inte ville till slut. Vi skulle flytta till Örebro. Jag skulle börja på en helt ny skola, flytta till en stad där jag inte kände någon, och det var en jobbig period för mig. Jag hade det jobbigt de fyra första åren i Örebro. Från början så hade jag inga kompisar, tog två år innan jag hade kompisar att umgås med. Sen så fick jag ingen hjälp från skolan med mina svårigheter i skolan, som just då var koncentrations och uppmärksamhetssvårigheter, och så är det än idag. Jag har också stora minnessvårigheter. Möten hölls med lärarna men ingenting hände. När jag skulle börja gymnasiet så trodde jag att det skulle gå bättre. Dans har varit ett intresse hela mitt liv, jag dansade balett och aerobics som liten, så det föll mig helt naturligt att välja Estetiskt program med dansinriktning. Men jag fick kämpa. 

 

Lärarna ville inte ta till sig mina svårigheter med min diagnos, fast jag själv berättade för dom hur jag fungerade. Ingen förstod hur jag fungerade och under de två första åren på gymnasiet hade jag ganska dåliga betyg. Jag hade inga IG;n, och det fanns ämnen som jag var jättebra på i grundskolan som gick åt helsike i gymnasiet. Instruktionerna på uppgifterna som lärarna gav mig var väldigt svåra för mig att förstå, de ville inte ta till sig hur jag ville ha det. Till slut vart mamma trött på det. Hon kontaktade Habiliteringen som i sin tur kontaktade Psykiatrin för döva och hörselskadade, och tog krafttag mot skolan. Återigen blev det möten där jag själv fick förklara hur jag funkade, och fick stöd av habiliteringen samt psykiatrin. De förklarade hur jag fungerade och hur lärarna skulle jobba med mig. Efter det så blev det bättre, och allt det tack vare min mamma. Jag gick ut gymnasiet med jättebra betyg.

 

I november 2011 började jag prata med en kille på nätet. Han kom från Fagersta och var 23 år (nu är han 24). Från början gillade jag inte riktigt honom, men jag gav honom en chans och lät honom komma till mig under nyår. Jag föll pladask efter ett par veckor, vi blev tillsammans ungefär en vecka efter att vi träffades. Efter fem månader flyttade vi ihop. Kanske kan tyckas lite för tidigt, men det tyckte inte jag. Jag hade varit med honom konstant i fem månader, så för mig kändes det naturligt. Jag ångrar inte att jag flyttade hit, men jag saknar mina vänner i Örebro. Nu har vi snart varit tillsammans i 11 månader, och jag älskar honom väldigt mycket och vill inte leva med någon annan än honom. I'm still in love.

 

Min mamma bor just nu i Luleå, hon längtade tillbaka och flyttade sommaren 2012

Pappa bor kvar i Örebro. Jag har också en halvsyster (samma mamma) som bor i Enskede, hon har en dotter som just nu är 9 år. Så, jag är moster.

 

Just nu vikarierar jag som städerska på Fagersta Sjukhus, hoppar in när det behövs folk. Min pojkvän är arbetslös, han har haft väldig otur med praktikplatser. Men nu ska han börja praktisera på hemtjänsten i Skinnskatteberg, så vi får se vad det ger. Hans föräldrar bor i Skinnskatteberg, hans mamma jobbar inom hemtjänsten och hans pappa på ett stort företag i Skinnskatteberg. Han har också en syster som bor och studerar i Norberg som är ett år yngre än mig.

 

Mina intressen är musik, umgås med min pojkvän, min familj och mina vänner, fotografera, resa, och träna.

 

 

Den här bloggen kommer då handla om .. ja , i princip vad som faller mig in. Min vardag, musik, tips på filmer och böcker, fotografi, tips på videoklipp, ja allt möjligt. Det beror exakt på vad jag känner för!

 

 

Det får räcka för idag, jag skriver mer en annan dag. Hoppas att jag låter intressant, och att ni fortsätter läsa min blogg.

 

Välkommen hit!